Det har skett en okänd katastrof som inte lämnat några som helst spår efter sig. En överlevare skriver på Facebook.
söndag 24 juli 2011
15 augusti - 2 september (per nilssons logg)
Jag har åkt hem. Vill se om mitt eget hus och min egen by. Kommer tillbaka och håller kontakten.
Det är något med de svarta männen som bekymrar mig.
SENASTE HÄNDELSERNA
"Kom INTE hit, jag bara säger..." i Sus Englunds status.
jag är hemma i mitt ursprungliga hem. Det har stått här orört och väntat på mig. Men jag är deprimerad. Fattar ingenting av tillvaron just nu. Vill inte möta en enda människa. Ligger på sängen och stirrar i taket.
De tror att de ska ta sig hit - det FÅR de inte! Hördu Sus Englund, du ska inte komma hit. Bli där du är!
Ovädret har väckt mig! Nu är det över. Efter hur många dagar? Och hur länge har jag varit här. Att jag överhuvudtaget lever är en gåta. Kan inte minnas att jag ätit eller druckit på flera veckor eller gjort något överhuvudtaget. Men jag lever - inte helt ensam i världen. Internet fungerar fortfarande
Tystnaden är om inte total så åtminstone näst intill. Allt är borta igen. Värre denna gång. försökte ta mig till vägen men den finns inte. Bara ödemark - raserade hus, bråte. Sitter i jeepen, har lite diesel kvar
Jag har irrat runt i skogen i flera veckor nu känner inte igen mig själv alls. Jag som alltid varit så rådig och beslutsam. Tror allt vände efter den konstiga resan till Stockholm.
3 maj - 12 augusti (sus logg)
Enligt datorn skrev jag senast den 20 april. Enligt verkligheten, den konstiga som vi lever i nu, har det enbart gått ett par dagar, fast datorn nu skriver den 3 maj. Men att vi är inne i maj månad märks tydligt. Sommaren är på väg. Sommaren 1921. Min teori är att tiden på något sätt stabiliserat sig nu. Efter att ha virrat fram och tillbaka ett tag.
Nu spelar inte datum så stor roll längre. Vi lever en dag i taget. Men det händer stora saker i vårt lilla liv. Och flocken har blivit större. Kossan , Eva har äntligen fått sin lilla kalv. En liten tjurkalv. Det gick hur enkelt och lätt som helst, och vi får nu färsk mjölk att dricka.
Tösen har börjat tala, som jag skrev sist. Och ikväll skall jag sätta mig ner och skriva ner hennes berättelse. Den är intressant.
Per har förresten försvunnit! Vet inte alls var han finns. Har inte sett till honom de sista dagarna. Och ngenting har han sagt till oss. Det oroar mig lite grann. Men å andra sidan hade vi inte så mycket gemensamt. Mer än att vi strandat här i fel årtionde tillsammans.
Har hittat lite veckotidningar från den här tiden - rykande färska alltså. Idun heter de - en tidning för "Kvinnan och hemmet". Men den är bra. Rösträttskämparna har i stort sett fått igenom sitt krav på rösträtt för kvinnor. Beslutet ska röstas igenom nu i maj!
Och nu slog tanken mig: Min farmor bör vara 11 år, min mormor 12, min farfar 15 och min morfar 22 år. Finns de någonstans just nu? Kan jag kanske leta upp dem?
YES YES YES!!! Efter en låååång sommar. Nu funkar det igen! INTERNET är igång fortfarande. Men var är PER?
Så mycket att berätta om sommaren. Men för vem? Finns ni kvar där ute? Någon?
Var ska jag börja? Med de svarta männen, Ninjorna!
Var ska jag börja? Med de svarta männen, Ninjorna!
Eller ska jag berätta om sommaren -21
Det är inte lätt att tolka världen så konstig som den är. Men jag tror att "tiden" inte längre fungerar som tidigare. Tiden är inte linjär och inte heller cyklisk. Vi lever heller inte i frånvaro av tid, vi är låsta av tiden. Jag och min lilla flock lever i minnet av vår tid - 2000-talet och samtidigt är det år 1921.
Minst tre sorters folk finns det som inte möts, eller bara möts delvis. Folket från -21, vi från 2010, och så ninjorna - de svarta männen, gränsbevakarna.
Snart är sommaren slut. Luften börjar redan bli kallare, klarare. Vi lever här i vårt hus, som på en ö i en annan tid. Kossan, hönorna, kalven misan, vovsan, tösen och jag. Vi ser de andra människorna, det andra livet men kan inte kontakta dem. De ser inte oss - tror jag.
De svarta männen är ninjor - ja inte japanska krigare - men ändå en sorts ninjor - de dolda, som upprätthåller ordningen, ser till att ingen överträder tidsgränsen, gränsbeskyddare.
I början av maj, tror jag att det var, fösvann kontakten med Internet. Sedan dess har jag förakt koppla upp oss nästan dagligen - utan resultat. Varför fungerar det plötsligt nu igen?
Tösen pratar nu. Hon har berättat lite om hur det var när de svarta männen kom och förde bort alla. Och om hur hon gömde sig - tänkte bort dem och blev kvar. Men helst talar hon inte om det. Helst talar hon om det som är nu.
Per Nilsson, har jag inte hört av på hela sommaren. Jag tror han bröt ihop när han åkte härifrån i våras. Jag vet inte var han finns, kanske i sitt gamla hem nordväst om Krstd. Han har väl förmodligen inte heller kunnat använda nätet. Kanske skall vi få kontakt igen nu!
Vi har pratat om att försöka få tag i Per igen. Eller se vad som kan ha hänt honom. Uppenbarligen är han inte uppkopplad i alla fall. Jag tror att jag vet ungefär var han bor.
Idag har varit en lugn dag. Lugnt på kvarnen. Lillkalven växer o frodas
Så, det händer i alla fall något på Per Nilssons logg. Men varför är han så rädd!!
Om allt hade varit som det skulle så har detta varit en fantastisk sommar - ett sommarlov. Tänk vi har gått här hemma, planterat, skördat, mjölkat, fått ägg. Badat, promenerat solat. Hade baradet inte varit för allt det andra, de svarta männen, niljorna eller vad vi ska kalla dem, och att vi inte får kontakt med de andra, de arbetande och strävsamma människorna utanför ... Ja och så saknaden av allt det gamla förstås
Om allt hade varit som det skulle så har detta varit en fantastisk sommar - ett sommarlov. Tänk vi har gått här hemma, planterat, skördat, mjölkat, fått ägg. Badat, promenerat solat. Hade baradet inte varit för allt det andra, de svarta männen, niljorna eller vad vi ska kalla dem, och att vi inte får kontakt med de andra, de arbetande och strävsamma människorna utanför ... Ja och så saknaden av allt det gamla förstås
En dag: Vaknar tidigt av gnisslande kärror och klapprande hovar. Arbetare, bönder, drängar på väg till sina sysslor. Kvarnen håller på att byggas upp igen efter branden i våras. Den börjar anta den form som jag minns den. Jag går ut, mjölkar och fodrar kreaturen. lagar sedan frukost till mig och tösen. Hunden och katten får rester. Så är det dags att skörda vad trädgården kan ge.
sus Tösen har lagat lunchen, det ska bli gott: grönsakssoppa med hembakat bröd till.
Eftermiddagarna är lediga till lite av varje. I dag ska vi ut och undersöka läget i närmaste omgivning. Bränslet börjar ta slut. Det blir att svårare att hitta diesel och bensin.
Idag, äntligen, har vi fått kontakt med urbefolkningen, med urbefolkningen menar jag 1921:orna.
Ojojoj! Nu har vi verkligen ställt till det. Vilken cirkus!
Tösen pratade ju inte från början. Sen kom det enstaka ord - mestadels interjektioner. Och så lite mer och lite mer. Men särskilt språksam har hon aldrig varit. Och man har fått dra ur henne en del saker. Så igår lossnade det. Hon var ute på gatan och lekte med hunden, då hon mötte en skock ungar som jobbat ute på fälten.
Av någon konstig anledning så kunde de plötsligt prata med varandra. Som om en glasskiva lyfts bort mellan oss. Och samtidigt är det som om tösen kommit ut ur sin bubbla.
Ungarna som hon pratade med var en syskonskara i varierande ålder. De berättade att två systrar låg hemma och var väldigt dåliga i nån halsinfektion. De hade till och med haft läkare där, som inte kunnat göra något.
Varpå tösen travar med dem hem, träffar töserna, tittar dem i halsen, konstaterar att de har halsfluss. Går hem till mig tar sig in i mitt (som jag trodde) hemliga medicinförråd, hittar ett par förpackningar kåvepenin som hon ordinerar.
Idag är båda flickebarnen på benen igen, penicilinet började verka på en gång.
Men det har fått andra konsekvenser. Och det har blivit ett jäkla kaos här. Vi skulle aldrig få blanda oss i historien på det viset. Vi kan inte introducera en upptäckt från 1945 på 20-talet. Ninjorna, de svarta männen, är som galna och nu ...nej hinner inte mer nu de är där igen ...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)